Jag tänkte att jag skulle berätta om mitt projekt. Eller egentligen Katrinas projekt som smittade av sig.
Katrina Repka är ISHTA-yogalärare i London och var min kontaktlärare, mentor, under iSHTA-utbildningen. Hon har initierats av Alan Finger till yogiraj, yogamästare.
Katrina berättade för oss om när hon för några år sedan fick något av det som vi kallas ”yogablues” eller ”Hallå, jag ångrar mig!”-syndromet. Att vandra yogavägen är fantastiskt, men ibland infaller tider av tvivel och ett slags yogatröttma. (För visst finns ordet tröttma? Och om inte, så befäster vi det nu.) Man undrar om det inte finns en väg ur, så att man kan bli som sitt gamla, lite naiva och omedvetna jag…
I vilket fall; Katrina ringde upp Alan Finger och sade att hon ville säga upp sig som yogiraj. ”Det går inte”, sade Alan, ”det är för livet.” ”Men vad ska jag göra då, det här är nog för ansvarsfullt, utmanande, jobbigt…”, sade Katrina. ”Jo, men vet du, meditera varje dag utan undantag under tre år, så tar du dig en ny funderare på saken sedan”, sade Alan.
När Katrina berättade detta hade hon mediterat varje dag, utan undantag, i ungefär tre månader.
Det kändes lite bättre.
Då tänkte jag att om Katrina kan tre år, så kan jag nog tre veckor. Jag hade mediterat under några år, men lite sporadiskt sådär.
Den 4 maj började jag mitt projekt. Efter tre veckor tog jag beslutet att fortsätta tre månader. Tre månader blev till nyår och sedan var det ju inte långt kvar till ett år, eller hur?
Jag försöker hålla det hela på en kravlös nivå. Jag tycker det är härligt att få till det med yogaövningar först, pranayamas sedan och stillhet i minst 18 minuter. (Ni som går hos mig och tränar känner igen Ishta Diksha.) Men om det en dag bara blir tio minuter med slutna ögon i bilen på en parkeringsficka eller liggande meditation för att jag är så trött, det spelar ingen roll. Jag ger mig i alla fall en stunds möjlighet att stilla sinnet och låta mina vrittis tystna.
I maj i år 2016 blev det två år. Nu är det en ickefråga. Jag kommer inte att sluta. Men jag får väl sätta mig ner och meditera över saken den 4 maj nästa år.
Tack Katrina, för att du gav mig modet att vara så ihärdig!
