Vi strävar efter att vara lyckliga. Sägs det. Gör vi det? Ja, definiera lycka. Jag kan ofta associera lycka med glädje, men har nog med åren kommit fram till att det mer handlar om en djup tillfredsställelse. Det är en känsla som inte alltid känns som glädje, men som en genuint fyllig känsla på djupet. Djup tillfredsställelse är inte flyktigt, inte ytligt. Den bottnar. Den slår rötter.
Min övertygelse är att vi blir mer hela om vi ofta upplever djup tillfredsställelse. Ju fler rötter vi slår, desto stadigare i oss själva. Ju stadigare i oss själva, desto större möjlighet att vara en god medmänniska i världen.
Vad ger oss denna tillfredsställelse? Att agera efter sin övertygelse och skörda frukten av det agerandet, till exempel. Att vara fullt närvarande i dina gärningar. Att svara på egna och andras behov. Att göra saker som får ditt hjärta att bubbla, som en god vän uttryckte det.
Och på tal om att skörda frukten kan jag berätta vad som i sanning ger mig djup tillfredsställelse; att varje dag under i alla fall en tid kunna skicka med dottern egenodlad frukt till skolan. Björnbär, physalis, tomater, squash, äpplen och morötter. Vibrerande av vital energi och vitaminer. Landet fullt av bönor, mangold, sallad, svartkål och purjo. Att gå ut och skörda och laga en middag helt och hållet på egna grönsaker.
Det sägs ibland att längtan att odla sin trädgård har med åldrandet – eller låt oss säga mognandet – att göra. Jag har alldeles bestämt nått dit i livet nu. Det ger mig en sådan djup tillfredsställelse.
Ja, lycka.
