Varje vår och försommar tänker jag att ”Nu är det min tid, det här är jag”. Allt ligger framför, allt är möjligt och hela långa sommaren kommer att borga för att mina idéer och projekt ska kunna förverkligas. Så mycket vänner ska hinnas med, så mycket jag ska odla. Så mycket jag ska bada och ändå hinna läsa lite litteratur och kura in skymningen sommarljumma kvällar.
I mitt huvud ser jag året som en rundel med nyårsafton klockan tolv och midsommar ungefär fem i halv sex, om ni förstår hur jag menar. Konstigt nog verkar inte årstidernas längd följa samma ”logik”. Sommaren pågår nämligen – i mitt huvud – mellan tjugo över och tjugo i. Det skulle i verkligheten innebära att den var en tredjedel av året. Vilket den ju sällan är. Vilket i sin tur betyder att mina förväntningar på sommaren ofta kommer lite på skam och jag finner mig rätt som det är vara mitt i hösten. Utan att ha gjort hälften av det jag tänkt.
MEN… Någonting i mig har ändå mognat över sommaren och jag känner hur jag trots allt välkomnar höstens helt annorlunda energi. Luften är mjukare på något sätt. Det vilar något förlåtande i atmosfären. Det gjorde inget att jag inte hann med att rensa och täcka som jag hade planerat i köksträdgården. 
Det dignar av bönor, tomater, squash och mangold ändå. Skogen har generöst delat med sig av mängder med blåbär och svamp. På träden rodnar äpplena vackert och i år tror jag kanske att det till och med kan bli lite rönnbärsgelé och tomtomchutney.
Vännerna verkar också finnas kvar.
September är en månad som låter mig mjukt slussas in i höstens vardag. Några varma sensommardagar blir som en bonusgåva.
Jag lyssnar på ormvråkens tjut och den fuktmättade luften transporterar ljudet långt, långt.
Årets cykel fungerar precis så som den ska om jag bara öppnar mig och tonar in mig på årstidernas alldeles speciella frekvenser.
Sällsamt.
Namasté!